Livet är som en film oavsett hur mycket man inte skulle vilja erkänna det. Det finns drama (alldeles för mycket), romantik (även om jag inte sett någon hint av det på sistone!) Dokumentär (Fakta, fakta, fakta) Komedi (Mina vänner brukar stå för det mesta av den) Action (Man ramlar, man är allmänt olycksförföjd, du vet de dagarna)
Så nu är det dags för mig att bli huvudrollen, bli regissören bli manusskrivaren. Bli hela faderullan!. För sanningen är att jag borde vara och är den enda stjärnan på scenen, I'm the only Dramaqueen on this stage, baby. Alla andra.. Ja, de är statister eller bi-roller om de klarar audtiton, det vill säga för i slutändan är det ju jag som bestämmer och strålkastarna de lyser bara mot mig.
Så allt jag egentligen har att säga är:
Lights! Camera! Action!!
Ibland är livet sjukt, ibland tar livet sådana vändningar att man inte vet hur man ska reagera. Det känns så konstigt att jag inte riktigt vet hur jag ska förklara det. Ett bråk som pågått i flera år.. hur länge sen var det nu? fem år? sju år? har helt plötsligt tagit en annan vändning..jag tror att tiden har läkt lite av det sår som en gång skapats och att själva bråket håller på att lösas upp. Jag är chockad, förvånad och jag tror jag nästan måste plocka upp min haka från golvet. Men som sagt livet kan ibland förvåna en riktigt ordentligt, så låt oss se vad som väntar.. för även om jag blivit överaskad så .. ja, man vet aldrig.
