Alla de som går upp vid den här tiden i veckodagarana för att börja sitt jobb, applåderar jag. Uppe så pass tidigt att inte ens tuppen har vaknat och det är nästan så pass att jag känner mig smått metalt instabil. Som om jag gått i sömnen och klätt på mig, precis kommit hem från en lördagsnatts bravader eller tagit miste på tiden och att jag kommer rusa ut mitt i natten utan anledning i tron om att jag börjar skolan. Men så är det ju inte? Utan istället sitter jag tre på morgonen och äter frukost. Kaffe och smörgås med tittande på Criminal minds som tydligen går vid den här tiden.

Åker alltså till England om några timmar, två veckors studieresa med allt inkluderat såsom värdfamilj, afternoon tea och praktik på en skola. Jag är både nervös och förväntansfull, vad kommer detta att lära mig? hur ser min tankebild ut om två veckor? för mycket kan ju hända på två veckor inte sant?

Jag lämnar alltså min varma svenska bädd och beger mig av, bort från vänner och familj. tryggheten (hjärtat). Första gången jag reser själv utan att ha med mig en av mina närmsta vänner. Oj då! nu pirrar det i nervositets nerverna. Men det här ska väl gå bra det med, jag menar det måste det ju när man lever efter mottot "Everything is okey in the end, if it's not okey then it's not the end"

Så mina vänner! jag ber er att ta hand om Sverige, ta hand om Stockholm min oas tills jag kommer hem och gör inget som jag inte skulle göra. (Ja, det finns massor! eller okej, en del, självinsikten är stor så här tidigt på morgonen) Men i alla fall, gör inget jätte-klantigt eller jätte-roligt (för mig) när jag är borta, min skadeglädje-körtel skulle inte klara av att det händer när jag är borta. Ta hand om dig min vän, jag kommer att sakna dig även om det bara är knappt två veckor. Älskar dig och drick en extra latte från pressbyrån åt mig, de kommer att sakna mig som en ekonomisk inkomst och det vore sorgligt om de gick i konkurs tills jag kommer tillbaka.

Harebratja!